Efter en stilla natt vid Kryssarklubbens boj vid Tjärö så kastar vi loss efter morgonbad och frukost. Slutmålet för dagen är vår plats i Ekenäs då det ser ut att bli lite ostadigare väder de närmsta dagarna. Ebba ser till att förtöjningen kastas loss och Axel manövrerar ut båten från sin trygga nattvik.
Vi rullar ut genuan och tar oss i sakta mak österut i 3 knops fart. Efter Lilla och Stora Färjan får vi för oss att vi skal ta turen innanför Saltärna då våra båtgrannar i Svanevik tipsade oss om att det skulle vara en fin väg. Grundaste stället i rännan angavs på sjökortet till 2,2 meter så vi borde ha 30-40 centimeter vatten under kölen och det har vi ju haft flera gånger tidigare i både Danmark och Tyskland. Medveten om att det är trångt och relativt litet vattendjup så glider vi igenom på tomgångsfart och ibland enbart för vinden.
När vi nästan har passerat den grundaste delen och borde ha 2,8 meter vattendjup så får vi en ömsint smekning av det svenska urberget på babordsidan av kölen. En dov duns hörs men båten fortsätter sin stilla färd i knappt två knop. Vi bestämmer oss för att slänga ankare så fort vi kommer ut på lite djupare vatten. På med badbyxor och cyklop och plums i det 17-gradiga vattnet för att inspektera eventuella skador. En avskavning av bottenfärg och lite bly strax i undre framkant av babordssida på kölen var allt som syntes. Inga sprickor mot ”kölplanken” och inga sprickanvisningar i färgen runt kölbultarna i kölsvinet. Vi hade nog rejält med tur och kan glatt konstatera att den här leden tar vi inte fler gånger hur fin den än må vara.