Inte utan min noskon
eller
renoveringen av SWE 2374.
       |
Tanken att segla på vintern.Jag hade länge varit på jakt efter en OK helt i glasfiber. En Sarin eller en Henriksen hade jag tänkt mig. Den skulle användas som vinterbåt och lånebåt. Då vintrarna här i Skåne är klart seglingsbara jämfört med hur stackarna uppe i Norrland har det, så är detta näst intill oförskämt att inte utnyttja vinterns helger till segling. Det tråkiga är att båten inte riktigt får torka ut mellan varven. Vilket i sin tur kan gå hårt åt ett trädäck.Båten.En kompis till mig behövde en bättre aluminiummast (den han hade var som en massiv järnstång). Av en ren slump så fick vi nys om en OK i Göteborgs norra skärgård. Efter kontakt med ägaren så fick min kompis köpa masten förutsatt att han också tog båten (det kanske inte riktigt gick till på detta sättet men jag minns det så i alla fall). Väl tillbaka i Malmö konverterades masten för att passa SWE 1960 och alla var glada och nöjda. Efter ett tag tyckte jag synd om stackars SWE 2374 som låg där utan mast. Hon förtjänade ett bättre liv! I princip fick jag skrovet som tack för att jag hjälp till med renoveringen av SWE 1960 (det kommer kanske en berättelse om renoveringen någon gång i framtiden).Glad i hågen transporterade jag iväg skrovet till min lilla OK-verkstad. Senapsgul.Jollen hade målats senapsgul, en färg som i och för sig skulle kunna fungera om det inte var så att det låg kilovis med färg på skrovet. Av någon konstig anledning fick jag för mig att det var vanlig latexfärg, för på vissa ställen kunde man dra av den i stora sjok. "Visst, någon gång skall man ha tur", tänkte jag.Ack, ack vad jag bedrog mig. Det var en infernalisk färg till att sitta fast. Efter mycket slit fick jag bort det mesta av färgen. Under den senapsgula färgen fanns en härlig citrongul OK-jolle. Precis som med SWE 2650 så hade även denna en hel del repor i botten (vilket förmodligen är ett rätt så vanligt öde för många äldre OK-jollar som används som badbåtar). Noskonen.Av någon konstig anledning så satt hela den främre delen av däcket löst. Sargen var mer eller mindre söndermosad, som om den tagit emot för många smällar i nosen vid angöring av bryggan.Efter att ha funderat länge och noga så tog jag det drastiska beslutet att sätta sticksågen i däcket. Varför?
Sittbrunnen.Jag ville ha en stilren sittbrunn utan diskbaljehål så därför satte jag igen hålen. Den här gången ville jag prova att sätta igen dem snyggt, dvs inte genom att sätta en skiva över, utan genom att fälla in en skiva i hålen och sen plasta, spackla och måla allt så det såg ut som om det aldrig funnits några hål där. Jag flyttade även fram skotskenan ett par centimeter och spacklade igen alla gamla hål och öppningar som inte användes längre.Nosen.När jag hade plastat fast alla lösa däcksspant, limmat dit de två dräneringsrören och fixat alla småtterier som skulle göras inne i tanken, så var det dags att sätta in det vattentäta skottet. Jag mallade av skrovet och sågade ut en tunn plywoodskiva. Skivan limmades/plastades på plats och glipor tätades. Ett par glasfiberlattor limmades fast i däcket så att jag fick en ordentlig kant att lägga nosen på när det blev dags att limma dit den igen. Sargen lagades och förstärktes. Då SWE 2374 ursprungligen byggdes för trämast så stämde inte riktigt mastfoten och hålet i däcket överens med vad som är brukligt för aluminiummaster. Därför lossade jag hela mastfotsskivan och limmade in den i sitt nya läge. Samtidigt passade jag på att byta den hatade mastfotsringen mot en mer robust mastfot i rostfritt stål. Det skulle egentligen ha varit en mastfot i aluminium men det blev lite missförstånd hos smeden, så jag fick en rostfri istället. Sen var det dags att limma dit den avsågade nosen igen. Efter en del plastnings- och spacklingsarbete så var skrovet färdigt för målning.En skön grön båt.Jag hade alltid velat ha en mörkgrön båt! Så SWE 2374 blev grön, grön och fin, grön och skön. Som pricken över i:et så råkade jag ha lite guld-stripes liggandes från min tid som plastfolie-montör. En vattenlinje i guld och en liten snobbrand - helt perfekt, nästan.Ett bra namn är viktigt! OK:n har en själ. OK:n är inte bara ett tävlingsredskap. Hur många 25-åriga Europajollar ser ni på kappseglingsbanorna? Nej, just det - inga! Men har man varit på ett SM i OK och kollat så ser man att deltagarnas båtar kan ha avsevärd ålder. Visst är de uppdaterade med kolfibermast, nya segel och så vidare men visst finns båtens själ fortfarande med. Vad skulle hon heta? Återigen gör jag en djupdykning i den fornnordiska mytologin och hittar namnet "Röskva" - som betyder den raska. Röskva är också syster till Tjalve som min andra båt hette (vid detta tillfället). För skoj skull skrev jag det hela med runor. Limning och plastning.När jag skriver att jag limmar eller plastar något så är det ytterst sällan jag använder polyester. Jag föredrar att använda lamineringsepoxi för att jag har fått för mig att det fäster bättre än polyestern. Sen är epoxin också betydlig vattentätare än polyestern. Den luktar inte som polyester. Det bör kanske tilläggas att man skall vara lite försiktig med att använda för mycket epoxi vid renoveringarna då klassreglerna inte riktigt tillåter användningen hur mycket som helst i skrovet. Det gäller vid nybyggnad och jag tror inte att eventuellt användning av epoxi vid renoveringsarbetet bör vara ett problem, men vem vet.Inget varar för evigt.Tanken var att jag skulle ha Röskva som vinterbåt, men en hugad OK-seglare kom och frågade mig, ett par gånger, om jag inte ville sälja båten. Till sist gav jag med mig och tänkte att det är bra för klassen om vi blir fler aktiva seglare.Efter ett par säsonger såldes tyvärr Röskva vidare. Jag tror att hon finns i Kalmar idag. Här sitter jag och har fortfarande ingen vinterbåt, trots att vi har så oförskämt bra seglingsvatten om vintern. Är det någon som har en Henriksen eller Sarin att sälja? 
|
|
(byt ut [a] med @).
|